Åldrandets inverkan på blås- och tarmfunktionen vid ryggmärgsskada (RMS)

Den här artikeln handlar om hur åldrandeprocessen påverkar blås- och tarmfunktionen hos ryggmärgsskadade personer.

Mo Belal, konsulterande urologkirurg, universitetssjukhusen, Birmingham. Wellspect Symposium, ISCoS International Conference, Antwerpen, oktober 2024 

I takt med att den förväntade livslängden ökar blir antalet åldrande personer med ryggmärgsskador fler. Åldrandet förvärrar många av de utmaningar som patienter med ryggmärgsskada står inför, särskilt när det gäller behandling av urinblåsa och tarm. 

Översikt över ryggmärgsskada (RMS) 

Ryggmärgsskada är ett livsförändrande tillstånd som kan resultera i olika nivåer av förlamning och förlust av funktion nedanför skadenivån. Påverkan på det dagliga livet kan vara betydande, särskilt för dem som upplever långvarig funktionsnedsättning. När dessa individer åldras blir effekterna av ryggmärgsskadan på urinblåsans och tarmens funktion mer uttalade, vilket kan leda till komplexa vårdbehov. 

Vanliga komplikationer hos patienter med ryggmärgsskada 

Åldrande kan orsaka flera fysiologiska förändringar som kan påverka funktionen hos olika organ och system negativt. Patienter med ryggmärgsskada som redan är drabbade av skadan kan uppleva ytterligare komplikationer relaterade till urinblåsan och tarmens funktion. Att förstå dessa komplikationer är avgörande för att kunna ge lämplig vård och säkerställa livskvalitet när ryggmärgspatienter blir äldre. 

Fysiologiska förändringar med åldrandet 

När individer åldras sker flera fysiologiska förändringar som påverkar både urinblåsans och tarmens funktion: 

• Minskad muskelstyrka och tonus: Åldrande orsakar en naturlig minskning av muskelstyrkan, vilket påverkar förmågan att hantera blås- och tarmkontroll. 
• Långsammare nervledning och reflexer: Hastigheten på överföringen av nervsignaler minskar, vilket kan förvärra redan existerande neurologiska funktionsnedsättningar hos RMS-patienter. 
• Minskad organelasticitet och funktion: Organ som urinblåsan och tarmen blir mindre flexibla och effektiva med åldern, vilket komplicerar hanteringen av neurogena blås- och tarmproblem. 

För patienter med ryggmärgsskada förvärrar åldrandet redan existerande funktionsnedsättningar och ökar risken för sekundära komplikationer, såsom urinvägsinfektioner (UVI), njursvikt och tarmpåverkan. 

Urinblåsans funktion hos åldrande patienter med ryggmärgsskada

Ett av de vanligaste problemen som åldrande ryggmärgsskadepatienter står inför är neurogen urinblåsa, vilket leder till problem som urinretention, inkontinens och frekventa urinvägsinfektioner. När patienterna åldras inkluderar urinblåserelaterade förändringar: 

• Minskad blåskapacitet och elasticitet: Urinblåsans förmåga att hålla kvar urinen minskar, vilket ökar sannolikheten för urinretention och överaktiv blåsa. 
• Ökad risk för urinretention och godartad prostatahyperplasi (BPH): Åldrande kan förvärra tillstånd som BPH, vilket ytterligare försämrar urinblåsans funktion. 
• Högre förekomst av urinvägsinfektioner och njurskador: Minskad kontroll över urinblåsan och ofullständig tömning ökar risken för urinvägsinfektioner, som kan leda till njurskador om de inte hanteras på rätt sätt. 

Förändringar i blåskötseln över tid 

En studie om blåsskötsel efter ryggmärgsskada i USA (Cameron et al., 2010) avslöjade signifikanta förändringar över tid. Studien följde 12 984 ryggmärgspatienter under 5–30 år och fann: 

• Minskning av ren intermittent kateterisering (RIK): Endast 20 procent av dem som initialt använde ren intermittent kateterisering fortsatte att göra det efter 30 år. 
• Övergång till kvarliggande katetrar: Det fanns en märkbar ökning av användningen av kvarliggande katetrar, och många patienter bytte från intermittenta katetrar till suprapubiska katetrar (SPC) eller urostomier. 

Dessa fynd belyser den föränderliga karaktären av blåsvård i takt med att patienter med ryggmärgsskada åldras, med en tendens mot mer invasiva former av behandling. 

Tarmfunktion hos åldrande patienter med ryggmärgsskada

Åldrande påverkar också den neurogena tarmen, vilket leder till vanliga problem som förstoppning, avföringsinkontinens och oregelbundna tarmrörelser. Åldringsprocessen påverkar tarmfunktionen på flera sätt: 

• Långsammare gastrointestinal rörlighet: När matsmältningssystemet saktar ner blir förstoppning vanligare. 
• Minskad fysisk fingerfärdighet: Åldrande kan minska förmågan att hantera tarmprogram, vilket gör regelbundna tarmrutiner mer utmanande. 

I långtidsstudier fann man att 42 % av RMS-patienterna över 20 år efter skadan hade svårigheter att hantera förstoppning, och 27 % rapporterade fekal inkontinens (Menter et al., 1997). Förstoppning var vanligare hos förlamade patienter, medan fekal inkontinens och diarré var vanligare hos tetraplegiska patienter. 

Konsekvenser av åldrande på blås- och tarmbehandling 

När patienter med ryggmärgsskada åldras blir flera komplikationer relaterade till urinblåsans och tarmens funktion vanligare: 

Ökade komplikationer: 

• Högre risk för inkontinens: Åldrande leder till en ökad sannolikhet för urin- och avföringsinkontinens, vilket kan påverka både blås- och tarmkontrollen. 
• Större risk för urinvägsinfektioner, njurkomplikationer och tarmpåverkan: Dessa komplikationer är mer sannolika eftersom det blir svårare att hantera urinblåsa och tarm med åldern. 

Påverkan på livskvaliteten: 

• Emotionell och psykologisk påverkan: Pågående problem med urinblåsan och tarmen kan leda till känslor av frustration, isolering och depression. 
• Ökat beroende: I takt med att blås- och tarmvården blir mer komplex kan ryggmärgsskadade patienter behöva mer hjälp från vårdgivare, vilket minskar deras självständighet. 

Användning av hälso- och sjukvård: 

• Ökade medicinska ingrepp: Åldrande RMS-patienter kräver ofta mer frekventa medicinska ingrepp, sjukhusvistelser och behandlingar för komplikationer som urinvägsinfektioner och tarmblockeringar. 
• Högre hälso- och sjukvårdskostnader: Att hantera dessa komplikationer leder till större sjukvårdskostnader, både för patienterna och för hälso- och sjukvårdssystemet. 

Behandlingsstrategier för åldrande RMS-patienter 

Effektiv behandling av blås- och tarmproblem hos åldrande ryggmärgsskadade patienter kräver ett skräddarsytt tillvägagångssätt. Här är några strategier: 

Skötsel av urinblåsan: 

• Regelbunden övervakning: Urodynamiska studier och regelbundna uppföljningar kan hjälpa till att identifiera förändringar i urinblåsans funktion över tid. 
• Alternativ för kateterisering: Beroende på patientens behov kan ren intermittent kateterisering (RIK) eller kvarliggande katetrar användas. 
• Läkemedel: Antikolinergika, alfablockerare och beta-3-agonister kan hjälpa till att hantera urinblåsans funktion. 
• Kirurgiska ingrepp: Procedurer som botoxinjektioner eller blåsförstoring kan behövas för att förbättra urinblåsans kapacitet och funktion. 

Tarmskötsel: 

• Schemalagda tarmprogram: Regelbundna tarmrutiner hjälper till att hantera förstoppning och inkontinens. 
• Läkemedel: Avföringsmjukgörare, laxermedel och suppositorier kan hjälpa till att reglera tarmrörelserna. 
• Kostförändringar: En fiberrik kost och ökat vätskeintag är nyckeln till att förebygga förstoppning. 
• System för tarmsköljning: Vissa patienter har nytta av tarmsköljningssystem för att hjälpa till att evakuera avföringen effektivt. 
• Klyvöppning: I vissa fall kan en stomi vara nödvändig för att hantera tarmfunktionen. 

Tvärvetenskapligt tillvägagångssätt: 

Ett teambaserat tillvägagångssätt är avgörande för att hantera de komplexa behoven hos åldrande RMS-patienter. Detta inkluderar: 

• Urologer, gastroenterologer och sjuksköterskor för att övervaka medicinsk vård. 
• Fysioterapeuter och arbetsterapeuter för att förbättra fysisk funktion och självständighet. 
• Rehabiliteringsspecialister som spelar en nyckelroll i att optimera funktionsförmågan. 
• Psykologiskt stöd för både patienter och vårdgivare för att hantera känslomässiga och psykiska utmaningar. 

Slutsats 

Åldringsprocessen komplicerar avsevärt hanteringen av blås-  och tarmfunktionenen hos patienter med ryggmärgsskada. De fysiologiska förändringar som är förknippade med åldrandet, i kombination med effekterna av ryggmärgsskada, ökar risken för komplikationer och minskar patienternas livskvalitet. Proaktiv, multidisciplinär vård är avgörande för att ta itu med dessa utmaningar och säkerställa att åldrande ryggmärgspatienter kan behålla sin självständighet och sin livskvalitét. Kontinuerlig utvärdering och anpassning av vårdplaner är avgörande för att hantera dessa patienter effektivt när de åldras. 

Genom att förstå de unika behoven hos åldrande ryggmärgspatienter kan vårdgivare förbättra resultaten och förbättra livskvalitéten för denna växande befolkning.