Neurogen blåsdysfunktion är en störning i de nedre urinvägarna som beror på skador eller sjukdomar i nervsystemet.
Neurogen blåsdysfunktion
Många personer med neurologiska störningar som t ex multipel skleros, Parkinsons sjukdom, ryggärgsskada och ryggmärgsbråck, drabbas av blåsdysfunktion. Neurogen blåsdyfunktion kan leda till problematiska symtom och komplikationer så som urininkontinens, täta trängningar samt ökad infektionsrisk och påverkan av de övre urinvägarna och njurar.
Neurogen blåsdysfunktion kan också påverka till en sämre livskvalitet som kan leda till social isolering för de som drabbas.
Skador eller sjukdomar i det centrala nervsystemet (CNS) eller i det perifera eller autonoma nervsystemet kan ge upphov till neurogen blåsdysfunktion. Denna dysfunktion kan uppstå som ett resultat av flera neurologiska tillstånd och har påträffats hos 40 % till 90 % av patienterna i USA med multipel skleros (MS), 37 % till 72 % av patienterna med Parkinsonism och 15 % av patienterna med stroke.
70 % till 84 % av patienterna med ryggmärgsskador uppskattas ha åtminstone en viss grad av blåsdysfunktion. Blåsdysfunktion observeras också ofta hos personer med spina bifida, med vesikoureteral reflux hos upp till 40 % av barnen vid 5 års ålder och upp till 60,9 % unga vuxna med spina bifida, upplever urininkontinens.
Problematiska symtom från urinvägarna är associerade till neurogen blåsdysfunktion med bl.a. urininkontinens och täta trängningar. Även blåstömningssvårigeter är vanliga symtom med ökad risk för urinvägsinfektioner (UVI).
Behandling
Behandling av neurogen blåsdysfunktion kan vara: beteendeförändring, träning av bäckenbottenmuskulaturen, elektrisk stimulering, läkemedelsbehandling, kateterisering eller ibland kirurgi.
Beteendeförändring, blåsträning kan vara en hjälp att ta kontroll över urinblåsan, kan minska problemen som orsakats av överaktiv blåsa. Detta kombinerar viljestyrka och träning. Patienten uppmanas att föra en miktionslista, registrera tidpunkt och mängd för varje blåstömning och vätskeintag samt episoder av läckage. Syftet är att öka tidsintervallet mellan tömningarna och uppnå större blåskapacitet. Kan medföra att episoderna med täta trängningar och toalettbesök samt nokturi minskar. Det brukar ta cirka 4 veckor innan blåsträning fungerar.
Elektrisk stimulering. Elektrisk stimulering används vid behandling av ansträngningsinkontinens, trängningsinkontinens och blandinkontinens. Det kan också användas vid svårigheter med blåstömning som orsakats av svag blåstömningsreflex och underaktiv detrusor. Syftet med den elektriska stimuleringen är att stärka de normala nervernas funktion att styra blåsfunktionen.
Det är viktigt att veta att det finns flera olika typer av elektrisk stimulering, t.ex. TENS, IVES, sakral neuromodulering och SARS.
Läkemedelsbehandling. Det finns ännu inga läkemedel som riktar sig mot specifika muskler, till exempel slutmuskeln. Det finns dock grupper av läkemedel som minskar muskelspasticiteten och tremor. Finns även läkemedel som framkallar sammandragningar. Dessa kan ibland vara effektiva vid neurogen blåsdysfunktion.
Kateterisering. Kateterisering används för att säkerställa fullständig tömning av urinblåsan. Detta kan antingen ske intermittent eller med kvarliggande kateter.
Urinavledning skapar en stomi (öppning) genom vilken urinen leds till en uppsamlingspåse.